Att gå internationellt med lagdata låter som ett hav utan botten. Det är det inte — om systemet byggs rätt från början. Så här ser det ut.
Tänk på det som ett eluttag. Motorn är samma för alla länder — den strukturerar lagtext till paragrafer, håller versionshistorik (vilken lydelse gällde när?) och levererar datat i mottagarens eget format. Det enda som byts per land är kontakten mot landets källa — en liten adapter som vet hur just det landet publicerar sina lagar.
Konsekvensen: varje nytt land blir billigare och snabbare än det förra, eftersom motorn redan finns. Norge tog dagar. Nästa land behöver inte uppfinna något.
Det är detta som gör "internationellt" till en process i stället för ett hopp i mörkret: varje land går genom exakt samma trappa, och efter steg 1 vet man vad landet kostar innan något byggs.
Källa, licens, konsolidering, struktur, rättspraxis, EU-koppling. En dags arbete — ger svart på vitt hur svårt landet är.
Den enda landspecifika koden. Norge: 130 rader. Motorn rörs inte.
T.ex. 10 lagar levererade i mottagarens eget schema — verifieras mot källan innan något mer byggs.
Hela landet, uppdaterat varje natt, med versionshistorik. Från och med nu underhåller motorn sig själv.
Varje lands fällor är olika. Poängen med kontrollen är att hitta dem innan bygget — inte efter. Detta är frågorna:
| Land | Källa | Konsoliderad? | Strukturerad? | Status |
|---|---|---|---|---|
| 🇳🇴 Norge | Lovdata API (gratis, NLOD) | Ja, löpande | Ja, semantiskt | I drift |
| 🇩🇰 Danmark | Retsinformation API (gratis) | Periodvis (LBK) | XML | Källa verifierad |
| 🇸🇪 Sverige | Regeringskansliet + riksdagen (gratis) | Ja | Nej — kräver tolkning | Möjlig |
| 🇫🇮 Finland | Finlex | Ej verifierat | Ej verifierat | Ej verifierad |
En ärlig gräns: motorn löser datalagret per land. Den juridiska logiken — vad som ska granskas och mot vilka regler — är ett eget lager per land och ligger hos produktägaren. Den skillnaden är hela poängen med arbetsdelningen.